En dag gick jag bara inte dit längre.
Ingen saknar den som inte saknar någon
och friheten är känslan när jag lever för mig själv.
Alla andra fastnar i en likgiltighet i ett universitet,
där folk går runt som robotar och lär sig citera.
Den som orkar dela in sitt liv i rutnät och
finner sig i oändliga rutiner av dörrar som stängs
kommer att vinna första pris och spotta på mig.
Eller är det jag som inte förstår ?
Som tycker att en rulltrappa
kränker rätten till min egen kropp
Bestäm inte hur jag ska gå tack.
Jag finner ingen ro bland hundra andra
utan betyder mer i en värld helt ensam.
Simon
Kommentarer