februari 13 Lördag
Trots mörkret kan jag urskilja och höra delfinernas små frustningar framme i fören. De sprutar och skuttar tillsammans, jag hör nog hur ni myser säger jag till dem. Det är kolsvart för mina stjärnor har ramlat ner. Jag kisar ner i havet och ser hur marelden exploderar när en fena spräcker ytan. Jag blir verkligen betagen av denna gemenskap så jag hoppar i och frågar om man får vara med. Det fick jag inte, du passar inte in i flocken sa nån innan de dök och lämnade mig flytandes med min självkritik. Sen fick jag båten i huvudet och kände hur mina lungor fylldes med vatten. Jag kommer drunkna utstött och sårad, snälla kom tillbaka skrek jag, men det kom bara några bubblor ur näsan på mig. Jag sjunker till botten och glöms bort med min skam och vetskap om att min själ ej var ren nog för en relation med naturen. När jag slår i botten vaknar jag och har ramlat ned på knä. Jag ska aldrig mer sova på vakten. Jag spänner fast selen i bordet och trycker i mig några kakor. Sen fortsätter irrfärden mot det okända.
Kommentarer