Welcome to the Basement

<!-- @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } --

Jag har mött en så-kallad kärlek. Hon är fransyska, men så fin, lite äldre kanske men jag kan inte sluta tänka. . Hon tittar på mig, och hon vill att jag ska se det. Hon är gift med han där. Han som verkar så perfekt med vita tröjan och stora båten...

Kanske har hon 35 års erfarenhet av livet, men så fin så det finns inte. Jag vet inte vad hon talar om men jag gillar hur hon säger det. Min Gato Negro på bordet och hennes lilla hand runt en nästan tom plastmugg.

På vägen tillbaka nuddade vi varandra, jag vet att det var med flit, hon sa pardon. När jag somnar simmar hon hit och väcker mig.. gör mig lycklig du. I rädsla för att aldrig mer få se henne, gömde jag mina skor i deras jolle. Vågar kanske inte hämta tillbaka dem.

Jag antar att världen är full av Fransyskor och det gör mig lugn. Jag tänker åka dit och titta på dem. De har liksom honung i håret på någotvis. Jag har funderat ut att lyckan kan nå oanade höjder, visst är det fantastiskt? Jag hittar den överallt, under stenar och i vattendroppar från bladen. Det är lätt att hitta dit.

Jag struntar i att försöka skramla ihop dem där pengarna just för tillfället. Jag bjuder in dig till mitt sökande för mina ensamma dagar är förbi. Jag ska helt enkelt leva lite bättre från och med nu. Godmorgon världen! Kaffepannan visslar och solen är precis lagom långt borta.

<!-- @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } -->

Idag hyrde vi en monstertruck

vi åkte upp i bergen där det fanns fjärilar i djungeln

sen kom det en vit häst till mig

den var fri och jag fick klappa den

en häst med nakna hovar och utan grimma

sen sprang den iväg och det var kanske det finaste jag sett

<!-- @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } -->

DAG 40

Dimman lättar men regnet fortsätter smattra ned i huvudet på mig. Blinkar men ser inget annat än en inre syn. Allt det vanliga. Plötsligt en enorm klippa som svävar fast mer åt det hårda hållet, ut ur molnen. Med sin dystra verklighet återspeglar den vår resa och jag håller andan.

Det jag egentligen skådar är en underbar natur obesegrad av människan. Här är naturen självständig. Klippor, dalar och snår överallt i gula, gröna till röda och bruna nyanser med fåglar flygandes runt tills de försvinner in i dimman uppe vid bergstopparna. Sjö slungas upp mot stenväggen och vitt skum i grottöppningar som sprutar flera meter över havsytan.

Det är land. Efter 4 veckor är det land jag ser och det är vackert. Nån liten känsla inom mig som jag har försökt ignorera känner att det är land vi kallar hem. Havet är underbart men förgylls vid närhet till land. Som jordgubbar i mjölken.

Vi har tydligen sänkt ett antal flaskor vin vid det här laget och alla sover men jag är vaken. Det är min vakt men vi seglar inte längre. Jag håller en liten betydelselös ankarvakt för mig själv och stirrar ut i mörkret, ut bland mina vänner stjärnorna och nån har glömt en spellista på med Coldplay men det gör inget. Jag är här nu tänker jag. Det var dumt sagt för man är ju alltid där man är. Var är du?

Nu är jag trött på att
skriva ned små ord
och dina så kallade förväntningar.
Ord på ett papper
i ditt liv
är inte tillräckligt
befinner jag mig på en bortglömd kust
skriver en dikt om ett sandkorn
och inser omöjligheten
i att du skulle förstå det.




Med en viss frånvaro
har jag rest runt i mig själv
och över havet
men har nu fått telegram
från vänner och livet
och förvånad över hur fint det känns
att inte vara ensam 
så nånting blev liksom lättare
av ett eller flera små ord
att vara några ord är kanske bra
så jag försöker igen.

<!-- @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } -->

Jag har som det heter:

• inga kommentarer. . .

det är oftast en alldeles

fullkomlig beskrivning

av det som sker.