Welcome to the Basement

Den fantastiska vistelsen på torpet är slut. Jag är tillbaka i sthlm. Det har varit otroligt skönt.

- Vi har lekt i hästhagen

- Jakob har duschat i snön

- Jag har badat i en kruka

- Pettan har bjudit på ärtsoppa

- Vi har läst böcker och målat tavlor

Men nu måste jag åka till Centralamerika. Jag ska segla över Stilla Havet. Hej då torpet, tack för att du finns.

/Simon

Mina tillgångar är så pass få att de får plats i en bil men så pass många att det blir jävligt trångt däri. I den trånga bilen åkte vi allafall till Norrköping för leta upp torpet. Vi körde fast i backen och fick bära alla prylar genom skogen och hög våt snö innan vi kom fram till tryggheten. Mellan granarna från ficklampans sken öppnade gården upp sig likt en blommande tulpan på högsommaren.

Konstigt nog var det faktiskt kallare i huset än ute, nu ett dygn senare har vi fortfarande inte riktigt fått upp värmen. Det var is i tekokaren, vattendunken var en isklump och fönsterrutorna fick skrapas som en gammal opel en vintermorgon på Ekerö. När Agnes och Peter körde ifrån oss blev det väldigt mörkt och väldigt ensamt. Och väldigt kallt. Tur att det finns såna som Jakob, som inte säger nej till ett äventyr.

En dag gick jag bara inte dit längre.

Ingen saknar den som inte saknar någon

och friheten är känslan när jag lever för mig själv.

Alla andra fastnar i en likgiltighet i ett universitet,

där folk går runt som robotar och lär sig citera.

Den som orkar dela in sitt liv i rutnät och

finner sig i oändliga rutiner av dörrar som stängs

kommer att vinna första pris och spotta på mig.

Eller är det jag som inte förstår ?

Som tycker att en rulltrappa

kränker rätten till min egen kropp

Bestäm inte hur jag ska gå tack.

Jag finner ingen ro bland hundra andra

utan betyder mer i en värld helt ensam.

Simon

om jag skulle sluta leta så förbaskat

och nöja mig med allt

och mig själv

så att ett underkänt betyg

blir en möjlighet

och en diss på gästlistan

ger mig tid åt annat

och för klen ekonomi

för onsdagskrök med taxi

visar nya vägar

genom livet och ett lika risigt

stockholm i november.

om man bara kunde bli nöjd.

då kanske man blir lycklig

Simon

3 dagar och 2 nätter har gått sen jag och Johan kom hit från 08-land. Det var roligt att möta och iakkta Simon. Inte bara för hans nya yttre, utan även för det lugn som lyste i hans ögon. Just i detta nu sitter han framför den sprakande brasan och uttalar orden: Jag tar mitt liv för vad det är, jag tar min lidelse och gläds över den.

Jag är tacksam att få vara här. Jag känner mig trygg på den här platsen och i sällskapet. Jag kan vara mig själv och vara tyst om jag vill. Jag kan stå naken på en klippa vid sjön och skrika. Jag får vinna i monopol och lära mig om Goerge Orwells syn på kreativitet. Jag får svettas bakom sågen och svinga yxan i ett desperat försök att upptäcka min manliga historia som glömts bort i lattesamhällets framfart.

/Olof

Imorgon åker vi hemåt igen. Tiden i skogen är förbi denna gång. Jag undrar när vi är tillbaks. Snart hoppas jag.