Welcome to the Basement

I samma ögonblick som vattnet blir mitt nya element borde varningssignaler gå från min hud till temperaturcentrat i hjärnstammen. Jag borde frysa, men konstigt nog lyser känslan av kyla med sin frånvaro. Tvärtom är jag varm. And very much alive.

/Johan Nygren

<!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:70.85pt 70.85pt 70.85pt 70.85pt; mso-header-margin:36.0pt; mso-footer-margin:36.0pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} -->

För några dagar sedan  hittade jag en skottkärra i garaget så jag lastade den med två vattendunkar och vandrade ner mot Magnus Henrikssons bondgård. Tur att jag tog mina kängor med mig, det är lerigt och fullt med bajs på vägarna här.

Stalldörren stod öppen så jag kikade in och en tjej glodde på mig från en av boxarna. Jag vet inte om hon gjorde rent den eller lastade på med hö eller nått annat. Jag kunde bara stirra på hennes kläder utan att få fram ett ord. Hon hade ridbyxor med fotbollstrumpor från inter-sport nedstoppade i ett par kängor av svart läder och en enorm gråspräcklig tröja som var 3 gånger för stor. Minst. Hon hade smink också, fast hon jobbade med hästskit, och långa blonda slingor stack ut runt hennes mössa som tillochmed skulle se stor ut på mig.

Jag sneglade ner på mina leriga boots och borstade bort en maskros från mina gråa jeans medan jag tänkte skamset på att det låg hundmat i ena jackfickan som

morsan hade glömt där. Jag vet inte varför jag tänkte så men jag kände mig som en fusklantis, som en riktig nolla.

Hon avbröt mina funderingar med ett "Hej" samtidigt som hon lutade sig framåt stödd på sin skyffel för att fånga min blick. Vad underbart vackert det var att se

henne så där med kläder som skulle se förjävliga ut på någon annan. Stalldoften hade verkligen fångat mig och jag märkte till min förvåning att jag gillade den, jag slappnade av. Den här tjejen vet vad hon gör och jag fattar inte vad min blyghet kommer ifrån. Bara för att man sätter sig på tåget i 2 timmar behöver man väl inte vara en helt annan människa när man går av. Nej det här håller inte. Jag ruskar till skallen lite för att få hjärncellerna på plats så jag inte behöver stå i en ladugård på landet och se dum ut framför en brud som inte ens är 17 bast.

Äntligen hittar jag tempot igen och frågar henne var Magnus är... "Han jobbar i skogen" Okey det är lugnt, jag får säkert ta lite vatten endå...

Hon fortsätter jobba och jag går in i rummet hon pekat ut. Det finns tre olika slangar därinne i olika färger ihopkopplade med nån slags vattenbredare eller vafan det nu är. Jag hör inte att hon närmar sig. Utan att titta in när hon går förbi så säger hon bara, "den gröna".

När dunkarna är fyllda så inser jag att det blir ett helvette att köra dem på skottkärran uppför backen till stugan. Hon, som jag fortfarande inte vet namnet på verkar alltid vara ett steg före mig för hon kommer med en pirra och ett leénde och jag ger upp den kyliga attityden.

Jag vet ju innerst inne att jag är bättre än henne på en massa andra saker här i livet. Jag lyfter upp dunkarna som var lite tyngre än jag försökte få det att se ut och garvar lite när jag ser att de inte kan stå på varandra och att hon inte var så smart som hon trodde.

Jag hostar till lite när jag får svälja den lilla stoltheten jag hade kvar, hon ställer dunkarna på beredden, ger mig ett lycka till och går tillbaka in i stallet.

Jag är barnslig, tjurig och omogen på vägen tillbaka och jag överväger att lämna skottkärran därnere och hämta den senare, hon lär ju knappast bo i stallet. Så fort jag kommer bakom synhåll i högersvängen efter landsvägen så lassar jag av en av dunkarna vid vägkanten.

Jag tänker inte svetta ner tröjan i onödan när jag inte tog med mig så många.. jag har verkligen vant mig vid att byta kläder varje dag. Det kliar lite runt axlarna när jag tänker på hur länge sen det var som jag tog en dusch. Hur ska jag lösa det om jag flyttar hit?

Skönt att hitta en anledning till att få ångra beslutet, jag kan ju inte gå ut i snön och tvätta håret under stupröret precis. Nej, jag vill ändå inte ge upp idén riktigt än.. jag kan ju såklart köpa ett simkort i norrköping och duscha där 2 gånger i veckan.

Kanske får jag låna tvättmaskinen hos Märta om jag skottar uppfarten åt henne varje vecka. Det är nog bäst att hålla sig på god fot med alla här omkring trots allt.. Även stalltjejer. Jag går ner med pirran igen och stannar till vid dasset för att borsta till ögonbrynen i spegeln. Det var länge sen ja rakade mig.

Jag ser henne ute i hagen, hon håller på att ta in en av hästarna. Jag berömmer henne för det, ärligt. Hästen ser så stor ut bredvid henne och hon går med den som om det vore en hund i ett koppel.  Jag har ju faktiskt bott på landet påminner jag mig själv, men det känns som en evighet sen. Jag brukade rida barbacka när jag var 6 år eftersom sadeln var för stor för mig, nu är jag rädd att gå bakom en häst för risken att bli sparkad. Vart tog det livet vägen?

Jag följer med henne ut och vi går in i en annan hage med hästar i. Jag är lite nervös för jag vet inte vad jag ska göra om de börjar springa mot mig. Jag tittar hela tiden efter plötsliga rörelser hos djuren samtidigt som jag måste snegla ner för att inte kliva i hästskiten som verkar ligga överallt. Hon kopplar hästen i kopplet eller grimman eller vad det nu heter och vi går tillbaka mot grinden. Jag lägger en hand mot den och känner genast det där lugnet som man brukar tala om, som morsan alltid har sagt att dem har.

Det är en faschinerande känsla och jag tänker på mig själv och alla stackare som bara läser om elefanter, solnedgångar i Sahara och vrålande isbjörnar. Det finns inget bättre än själva upplevelsen, jag blir stressad och undrar vad jag håller på med egentligen. Jag som tror att böckerna ska ge mig kunskap om världen.

När hon öppnar stängslet ber hon mig att hålla hästen, och jag gör det. Jag går upp med den till stallet och den lugnar mig och är inte alls aggressiv. Jag knyter den vid en träribba och klappar på den, ser den i ögonen och känner på den lena hakan med lite morrhår på och blir lycklig. Det är en nord-svensk häst men precis som med tjejen så vet jag inte vad den heter. Jag är bra glad att den hjälpte mig förstå att världen är levande. Sen ser jag skottkärran, jag tar upp den och säger åt henne att hälsa Magnus från mig. Jag kör iväg med stil. Jag känner att jag går väldigt snyggt med skottkärran framför mig på grusvägen.

Självförtroendet kommer tillbaka bitvis och jag rullar hemåt med lite mer liv inom mig.

/The Liver, wildliver SE.

Jag har kokat kaffe på Saskia bubbelvatten från Lidl i Finspång. Det här håller inte längre, det tog 20 timmar för mig att få igång brasan i huset. Läskigt hur snabbt man civiliserar sig i storstaden.

Bör tilläggas att veden var dyngsur när jag kom hit men nu har jag sågat och huggit och låter fläkten torka upp den så gott det går. På kvällen, och kväll blir det bara några timmar efter att jag går upp för då går solen ner... Ja då kommer det en massa djur hit och stökar. Jag pissar från verandan eftersom jag är för rädd för att gå ut i mörkret. Jag har fått höra att det är vildsvin men jag har också sett många rådjur och lite älgbajs.

Jag gick ner till busshållplatsen men det fanns ingen tidtabell, jag försökte få fram nummret till trafikupplysningen men då kom bussen. En gedigen buss var det, ser ut som en sån där man åker ner till Alperna med. Det satt några tjejer i första fyran och lite udda människor längre bak. Jag tittar på busschaffören och han glor på mig, det känns jobbigt. Vad förväntar han sig av mig? Jag vet väl inte hur man åker buss på landet. Jag måste på något sätt ursäkta mig lite så att ingen tar mig för en efterbliven idiot. "Jag har aldrig åkt buss förut" sa jag. Bra sagt Simon, har du aldrig åkt buss förut?

Hans blick förblir oförändrad och jag hör kvävda fnitter från tjejerna. "Till Finspång".. säger jag sedan för att försöka skynda på processen som verkar ta en evighet. Han trycker på en knapp och jag ger honom 22 spänn när min biljett kommer ut med ett blip.                                       "Vilken jävla upplevelse" han morrar när han lägger i växeln och hela bussen gungar till. Jag snubblar mig bakåt i gången med sänkt blick.

Har jag gjort bort mig? ja kanske men det gör inte så mycket, jag brukar ju tycka att det är kul. Men nu känner jag en slags förvirring, jag är på ny mark, en ny värld och jag vet inte riktigt hur man uppför sig. Jag sätter mig framför mittutgången och tar på mig bältet. Jag tar på mig bältet så att alla ska förstå att jag är lite speciell och kanske i chock eller något som kan ursäkta mitt egendomliga uppträdande.

När jag kommer av bussen så känns det lite bättre. Att gå runt bland butiker vet jag faktiskt hur man gör. Jag går och handlar mat och alla nickar och hälsar till varandra. Blommbutikerna har ställt ut pumpor på gatorna med granris och lyktor med tända ljus. Det är mörkt ute och den gröna färgen från granriset tar upp hela mitt synfält och blandar ut sig med ljuset från lyktan som försöker tränga undan skymningsljuset.                                                                          

Jag kommer till insikt. Snart är det vinter och det kommer ligga snö på marken. Det kommer bli mörkt. Jag kommer frysa.

Jag ler lite för mig själv när mina lyckliga barndomsvintrar krockar med mina senare vinterdepressiva jular och jag blir rädd. Hur kommer det att gå den här vintern?
Känner jag mig inte redan lite olyckligare? Jag vet inte.. Ska jag kanske testa något nytt i år, kanske flytta ut till landet helt ensam i vinter. Läsa böcker och måla tavlor. Hugga otroligt mycket ved och dricka te framför brasan hela natten.

Jag kan gå ner till stallet och hälsa på hästarna när jag behöver kärlek och köpa ett par längdskidor på Läkarmissionen.
Isolerad från andras ångest och förkylningar kan jag gå i ide och vänta ut mörkret. Vintern kommer att dö ut innan jag gör det..

/Simon Wildman Egler

Löven trillar av träden
och vinden blåser ett av dem
till min bänk i Danvikstull.

Som fjädern i Forrest Gump.

Och Skärgården är så vacker
men näst intill tom.

Alla bara arbetar och fryser.

Och snart fyller man år också.

Nu blir jag ett gult löv.

Efter min hemkomst från medelhavet har jag sett min stad med nya, nyfikna ögon och jag har börjat promenera genom mitt Stockholm
allt oftare. Jag har märkt att om man vill spara 25 spänn på SL funkar det utmärkt att traska Kungsträdgården - Johannesfred
på bara 1,5 timme. Genom klubbtrafiken i stan ner till Kungsholmsstrand förbi Hornsberg och över till pampas där vackra huvudsta-slingan tar mig till bron över till Ulvsunda.

I Tisdags efter att vi testat nya båten släppte Kalle av mig på Karolinska och därifrån tänkte jag gå till universitetet och min första
riktiga föreläsning. Så fort jag kom ut på gångbanan bredvid motorvägen ser jag någon framför mig. En blond kille med konstiga kläder, släpandes på packning han inte riktigt orkar bära. När jag är på väg att glida om stannar han och vilar igen så jag frågar såklart
om han behöver hjälp. Efter lite grubblande och observerande så ber han mig bära gitarren som ligger i ett trasigt fodral där det sticker ut lite kläder och handtag saknas. Själv svingar han upp en kappsäck gjord av en tjock yllefilt på ryggen och vi börjar gå i förmiddagssolen.

Efter en stund börjar han prata på helt okej svenska, han heter Vesa och är 41 år gammal och är född i Helsingfors. Det lät fullt normalt men efter en stund djupnade hans historia och han berättade hur hans liv på resande fot hade börjat efter hans vapenlösa värnplikt i Finland 1988 då han efter avklarad tjänst liftade ut i Europa. Sen dess har han känts sig kallad att resa runt, träffa människor och försöka få dem att hitta gud med hjälp av hans andliga musik.

Det går inte riktigt att göra en rättvis bedömning av honom
så här skriftligt i efterhand, han hade en speciell syn på världen och sig själv helt enkelt som inte kan beskrivas med ord. Just denna dag skulle han hur som helst till Uppsala för att spela i en konsert med livets ord men ville först komma till ett bra liftställe. När vi kom fram, ungefär vid Bergshamra hade jag fått veta en hel del om hans liv och syn på just det. Han sa att han hade varit i Sverige i 8 år men aldrig förut hade någon burit hans saker så han gratulerade mig och jag fick ta en bild av honom.

Innan jag hann iväg öppnade han sin kappsäck och sa att jag hjälpt honom så mycket att han ville ge mig allt han hade,
det bokstavligt talat var inte så värst mycket i och för sig men jag försökte såklart slingra mig ur det hela och argumentera för att jag var
helt tillfredställd med livet som det var...
Den gubben gick tydligen inte, Vesa hade fått mängder av mat av sin syster i Åbo och eftersom han vid detta tillfälle fastade, för
att komma närmare sin Gud behövde han ingen mat eller dryck så han lassade på mig hembakta pajer, mackor, yougurt, pirrka pärondrycker i mängder och en finsk bok.

Han ville resa lätt sa han när han efter lite övervägande slängde sina trasiga skor i en buske. Han insåg dock logiken i det att jag inte förstod finska och lät mig lägga tillbaka boken i kappsäcken. Jag tvingade nästan på honom min halvfulla flaska med kranvatten i utbyte och kände mig lite lättare till mods när jag lämnade honom ensam vid vägkanten. Jag promenerade vidare mot universitetet med en sån här märklig känsla man kan få efter en intensiv inblick i någon annans liv.

Tänk om jag inte stannat där på trottoaren, då hade jag aldrig fått träffa Vesa Lanssonen eller burit en gitarr tillhörande en
finsk andlig liftande fastande musiker som skulle till Uppsala.

Om du ser det här Vesa så lycka till i livet och tack för lunchen!
Om någon annan läsare ser honom så följ hjärtat och hjälp en man som följer sitt.

/Simon