Welcome to the Basement

Jag har stått i ett ösregn

på femte breddgraden

och absorberat lite tankar

precis som i badhuset en onsdag

på nytt född av vatten

är jag fortfarande utan klarhet

men lite renare än igår.

Nu behöver jag Lykke Li

jag skulle hemskt gärna vilja

att du kunde simma genom magnetfälten

och landa i min ipod

helst innan batterierna tar slut

så jag kan få höra den där låten igen

som alltid tar bort huvudvärk

men lämnar en viss saknad.

Jag måste erkänna att jag är vid mina sinnens fulla bruk

försöker dock nå en så kallad galenskap

som kan visa mig vad det finns kvar att göra

här på vår planet.

Som jag ser på saken så

finns det endast tre kategorier att utforska

-         kvinnan

-         mig själv

-         världen

En ärlig ynglig som jag

kommer utan vidare problem

till insikten om ännu ett misslyckande

som faller under kategori 1 och 2.

Det är därför jag lättar ankar

och försöker med nummer 3.

Tills vidare.

ibland sitter jag och funderar på vad jag ska skriva

istället för att skriva det jag funderar på

men hur som helst så behöver jag skriva

jag har nämligen små monster i mig

men med pennan kan jag göra ett litet kejsarsnitt

hela tanken med att ha ett liv, att leva

är för mig helt absurd

så jag både skrattar och gråter

men om det finns nån som är som jag

ska vi inte bara ta av oss skorna

tillsammans sätta oss med aporna

och det blir succé på djurparken

kom och titta på en fucked up generation

och du där i kostymen

tyck inte att jag är misslyckad

jag lever allafall inte i lögnen

också kallad vetenskapen

om vad livet går ut på

därför får du anställa någon annan

jag har nog med mig själv

Dag 23 februari 16 Tisdag

polstjärnan snackar med mig igen

han är deprimerad

ta bort mitt sken jag bländar mina vänner

ingen ser honom bakom ljuset

och ingen ser mitt ljus bakom mörkret

så vi spottar och tar varandra i hand

Dag 24 februari 17 Onsdag

alla stjärnor bara gråter

det regnar glitter i mitt hår

nåt som kallas kärlek

som ingen stjärna nånsin får

februari 15 Måndag

Det är jag som är Tove Janssons Hattifnatt. Jag längtar dit jag aldrig kommer och ser inte ens handen framför mig under solens sken. Mår som bäst ensam på en  båt som guppar över världshavets mysterium och tittar inte ens till kompassen mellan varven för jag har inget att komma fram till. Jag är en drivande tanke som söker något så heligt att det omöjligt kan existera. Jag är en överflödig pusselbit som är färglös, figurlös omöjlig att se vart den ska passa in. Ibland ser jag saker som gör mig glad men sen kommer jag på att min frihet är inspärrad i den här kroppen och då är allt förgäves.